När svenska örlogsfartyg angjorde Gustavia levde sällskapslivet upp i staden och framförallt de unga fick möjlighet att bryta tristessen med lite ”fest och glamman”. Nedanstående text är hämtad från dagboksanteckningar av en svensk sjöofficer på 1840-talet, och beskriver en sk ”soirée-dansante” som höll på ända tills de dagades…. Inte så olikt fester i våra dagar!

”Kl. 8 gingo vi i land, parfymerade och pomaderade, moustacher, polisonger och hår bor-stadt och lagdt på fördelaktigaste sätt, uppsträckta i parad, lackerade skor på fötterna, och glacéhandskar, som kostade åtminstone en kvarts timmes arbete, för att få dem att passa efter händerna – vackra pojkar på min ära! När vi kommo dit var redan större delen af societeten samlad; mina blickar sökte först värdinnan. Sedan jag hälsat på henne och sagt några non-sens, mönstrades den öfriga kvinnliga personalen. Man bör vara artig och därför börjar jag med miss Addy Plageman. Hon var klädd i en dyrbar ljusröd siden-klädning (skada blott att den var för snäf), på hufvudet bar hon en stor, mycket vacker krans af fjäderblommor; men blommor i håret klär endast mycket vackra flickor och bland dem kan jag till min verkliga ledsnad icke räkna miss Addy således. Hennes kostym, ehuru dyrbar, var alldeles icke lyckad.

Miss Robertina Dintzey, dotter till en af stadens respektablaste köpmän, en riktigt vacker flicka, uppfostrad i norra Amerika, hvarifrån hon helt nyligen hemkommit Hennes dräkt var smakfull; hon var lång och smärt, hennes hår och ögon, mund och händer isynnerhet, ack! min gud, hvad allt det där var vackert, för att ej tala om hennes figur. Jag tycker mig ännu se hennes s k a d l i g a blickar, dem hon likt och olikt sände ut på sjöröfveri; nog gick j a g fri, men alla kunde icke säga detsamma. Hennes syster, miss Anna, en liten söt 12-årig flicka, min synnerliga väninna, ett ovärderligt barn! Miss Anne Louise Haddocks var en liten söt, näpen och naiv människa, mycken medfödd takt och godt förstånd, blandade väl sina kort och var aldrig renonce i någon färg. Hon frapperade ej vid vid första påseendet, men vann småning-om, så att de som kommo henne för nära, snart funno sig insnärjda, utan att veta huru eller på hvad sätt. Jag såg henne aldrig förlägen, och om hon var det så gick det så fort öfver, eller kanske rättare sagdt doldes det så väl, att åtminstone högst få kunde märka det.

Miss Mary Jane Haddock, en lång mamsell, som alltid frågade mig, hvarför jag såg så allvarsam ut, talade gärna om Shakespeare, Byron, Moore o. s. v.; valsade ofta med sin far, som vi i början ansågo för hennes bror; han var den ende, som i längd kunde jämföras med sin kära dotter.

Miss Adelaide Dyker, liten till växten och med en liten mund, med hvilken hon gjorde det allra lillaste gudsnådligaste småleende; talade med fasa om orkaner och jordbäfningar.

Kom för tusan, jag hade så när glömt bort guvernörens damer: Mamsell Söderberg klädd i hvitt och ljusblått, mycket enkelt, men mycket smakfullt. Mamsell Augusta Noréen i svart sammetslif och kortärmar, kantadt med rödt, hvilket tog sig väl ut tillsammans med hennes hvita kjol; rödblommig och glad som vanligt.

Lilla Miss Harriet Haasum med sin blå bandros i hufvudet kom mig att tänka på tuppen i A.-B.-C.-boken.

Dessa voro de förnämsta af de dansande damerna, de öfriga minns jag ej så noga.
Sedan man gjort sina bockar till höger och vänster fick justitiarien oss i frackskörten och drog oss in i sitt rum, där vi gjordes bekanta med en mr Leverock, såsom den där var presi-dent vid bålen, som innehöll Creolpunch. Till vicepresident valdes löjtnant Skogman.

Dansen började med någonting de kallade ”Swedish March”, då hela sällskapet rangerade sig parvis arm i arm, och promenerade på så vis rundt salongen. Därefter spelades upp en engelsk kontradans, hvarvid man ställde upp sig som i Anglaise. Balen börjades af fru Ulrich med major Annerstedt; den var lång och tråkig (nota bene anglaisen!). Men sen kom valsen, som till en början gick väl långsamt, men vårt ofta upprepade ”faster” gjorde verkan, så att dansen snart blef liflig. Sedan kom franaisen, som dansades skäligen likt hemma , men i slutet på den hade de vanligtvis något som motsvarade vårt fria val o. s. v. Vinet och dansen gjorde oss snart alla till gamla bekanta och det roade mig rätt mycket att se huru mellan danserna samma par oftast kommo tillsammans – utaf en händelse naturligtvis!

Vi började en ”Bolero”, en spansk nationaldans, till hvilken musiken går i valstakt. Den är ganska vacker, n. b. om den dansas med grace och takt, hvartill fordras vana. Jag glömmer aldrig miss Dintzey och hennes s v ä n g a r, hvar gång jag ser en bolero.

Fram emot midnatt öppnades tvenne förut tillslutna dörrar, innanför hvilka syntes ett bord fullsatt med kall mat och buteljer med försilfrade korkar. Rummet blef snart upptaget af den manliga personalen, som till min stora förundran, utan att bry sig om fruntimren, åto med en aptit, som förvånade. Här fanns Guds välsignelse af allting, utom damer, ty de fingo vänta ute i salongen på oss. Om de fingo mat vet jag ej, nog af, dörrarna stängdes och öppnades ej för-rän längre fram på morgonen. Under tiden hade vicepresidenten p r e s i d e r a t för mycket vid bålen, så han fann för godt öfvergifva sin station och söka nödhamn. Ett mankemang vid en af danserna gaf anledning till en liten tvist, som sedan slöts till den mankerades favör. Ett par, som företrädesvis älskade platsen till höger om pianot, tycktes komma rätt väl öfverens; hvad de sade vet jag ej, men att konversationen var liflig såg jag. Utom initialer och lika många bokstäfver i sina namn, tycktes de hafva flera saker gemensamt…!

Bland andra galna danser dansades äfven ”The drunken sailor”, som mycket liknade vår ”väfva vadmal”; dansen förtjänade i mer än ett afseende sitt namn, och synnerligen denna afton. ”The most drunken of all the drunken sailors”, var en lång gentleman med en famös lorgnett. Nå, så fick hans dam veta af det också!

Det började nu dagas, kaffe serverades och innan man visste ordet af var det ”ful” dager. Kl. led mot 6, damerna togo sina schawlar och hattar, och med dessa på, svingade de om i sista dansen.

O! Lord! Hvad d e, hvad v i sågo ut. Med bleka ansikten, utrakade lockar, svettiga, här och där, och… Vill man se något riktigt otäckt, vämjeligt och obehagligt, så se på ett sällskap som en morgon vid dagsljus går från en bal; kan väl finnas någon mer opassande dager att visa sig uti? Karlarne neddammade på kläder och epauletter, skor och handskar spruckna, långa ränder af stelnadt vax längs rygg och ärmar. Ush! Ush! Hvilken ”ful” dager.

För att afsluta balkalaset den 1 april på morgonen svaldes några glas varm Sangori (en blandning af socker, vatten, madeira, jamaicarom och muscot), och sedan följde hvar herre sin dam hem.”

Utdrag från Stockholms Dagblad 30 april 1916.