Sigrid Ulrich var dotter till den svenska guvernören Bror Ulrich som var bosatt på ön 1869–1878. I Sveriges Radio den 16 mars 1938 berättar hon själv om vardagen på ön i programmet Dagens Eko på ett mycket målande och livfullt sätt.
Vem var Sigrid Ulrich?
”Ja, hennes fullständiga namn var Sigrid Emilia Charlotte Ulrich (1858-1944). Hon föddes för nästan exakt 146 år sedan den 12 november 1858 som yngsta dotter till den man, som blev den allra siste svenske guvernören på St. Barthélemy, Bror Ludvig Ulrich (1818-87), och dennes hustru Josephina Ulrich, f Dorph (1824-77). En farbror till Sigrid, Fredrik Carl Ulrich (1808-68), som varit öns näst siste svenske guvernör, hade avlidit på ön i augusti 1868. I all hast utsågs kommendörkapten Bror Ulrich att efterträda sin bror och i december samma år anlände denne till den avlägsna svenska besittningen. Tillsammans med modern och de två äldre systrarna, Anna (1856-1927), och Ellen (1857-1940), anlände Sigrid Ulrich till den svenska ön först ett halvår senare den 4 juli 1869. Då hade de mötts av fadern redan på ön St. Thomas i Danska Västindien.
Sigrid Ulrich hade således ännu inte fyllt 11 år när hon anlände till ön. Eftersom det inte fanns någon svenskspråkig skola på ön ombesörjdes skolundervisningen av de unga damerna av en faster, Edla Ulrich (1816-97), som rest ut till St. Barthélemy som barnens guvernant. För att genomgå konfirmationsundervisning avlade flickorna ett enda besök i hemlandet under perioden 1869-78. Livet på ön var mycket enformigt och långt vid sidan av allfartsvägarna under 1870-talet men vid de flitigt förekommande besöken av svenska örlogsmän blommade sällskapslivet upp med mängder av dansanta kavaljerer, som flockades kring de unga tonårsflickorna på ön. En stor sorg drabbade henne och övriga familjen när modern Josephina Ulrich avled i augusti 1877 vid nära 53 års ålder. Händelserna kring återlämnandet av St Barthélemy den 16 mars 1878 avsatte naturligt nog djupa spår i de unga flickornas sinnen och blev efter hemkomsten ett återkommande tema i deras berättelser om ön. När Sigrid Ulrich slutgiltigt lämnade ön ombord på fregatten Vanadis var hon drygt 20 år gammal.
Hemma i Sverige bosatte sig den pensionerade fadern med sina tre döttrar i en sjöofficersbostad i Långa Raden på Skeppsholmen. Sedan fadern gått ur tiden 1887 vid knappt 70 års ålder förvärvade de tre systrarna ett hus i Herserud nära Millesgården på Lidingö, som de kom att kalla Ullevi och där de sedan bodde livet ut. Ingen av dem återsåg den fascinerande ön i Karibien men de talade ofta och gärna om den. Sigrid Ulrich lät publicera sina minnen från St. Barthélemy i olika tidningar och tog ett flertal sociala och idéella initiativ. Sålunda medverkade hon vid bildandet av en allmän pensionsförening för sjuksköterskor, engagerade sig som sekreterare i Fredrika Bremerförbundet och donerade ett betydande belopp till Svenska Livräddningssällskapet för utrustande av en livräddningsbåt, som fick den framlidne faderns namn. Äldsta systern Anna avled 1927, mellansystern Ellen 1940 och Sigrid gick som det sista av syskonen själv ur tiden efter en hjärtattack i sitt hem i Stockholm den 11 maj 1944. Hon var då 85 år gammal.”
Per Tingbrand, 2004
Sigrid lät också donera Faster Edlas ”Scrap Book” till Sjöhistoriska Muséet. En bok innehållande fina teckningar och akvareller av byggnader och natur från ön St Barthélemy i Västindien som också beskrivs i text och antas vara skapad 1873.
2014 gjorde Svenska S:t Barthelemysällskapet ett nytryck av boken som finns till försäljning på Sällskapets hemsida.
Klicka på mediaspelaren här nedan för att lyssna på intervjun med Sigrid.