SGS, (Scandinavian Geographic Society) gjorde ett kort strandhugg på St Barth, lördagen den 23 februari. Man är ute på en 2 veckors kryssning med motorfartyget Amazing Grace, från Bahamas till Tobago.

Fartyget anlöpte Gustavia vid 14.30-tiden och sedan var det fullt program. Bl a mottagning på Hotel de Ville kl 17.00, dit LÁSBAS medlemmar också var inbjudna. Efter kort välkomsttal av Yves Greaux, viceborgmästaren, bjöds det på sedvanligt mousserade vin. Därefter bjöd SGS in till lättare gående buffé på akterdäck. En härlig kväll. Kvällen avslutades i land på Le Select Bar, där ett lokalt band spelade.

SGS är en förening för reseintresserade som vill göra lite udda och konstiga resor. Den bildades för 14 år sedan och har idag ca 500 medlemmar. Ordföranden är Anders Gezelius. Organisatör/guide för denna resa är Magnus Andersson, som bl a gjort flera resor för SGS till Nya Guinea.
– Det här är nog den största gruppen som vi haft, säger Anders Gezelius. Normalt är vi inte mer än 15- 20 st. Just denna resa i Karibien har man planerat i ca 3 år.
Man började i Freeport den 16 februari på Bahamasöarna. Nästa anhalt var British Virgin Islands, där Norman Island besöktes, vidare Philipsburg och St Barth. Efter St Barth fortsätter fartyget mot Nevis, Dominica, Union Island, Grenada och slutligen Tobago, dit man beräknas komma den 3 mars.

Fartyget Amazing Grace är 50 år gammalt, tar 92 passagerare och har 50 mans besättning. Det ser inte ut som ett vanligt kryssningsfartyg och det är det inte heller. Från första början användes fartyget att gå runt kusterna i i England och Scotland för att förse fyrplatser med förnödenheter och manskap. Fartyget har också använts till engelska kungafamiljen, som reservbåt, då ”Britannia” inte använts.
Idag ingår hon i rederiet Windjammer och används som försörjningsfartyg till de 5 små segelfartygen som trafikerar runt om i Karibien. Amazing Grace normala rutt är just mellan Bahamas – Tobago t&r, och det tar en månad. Man har då med sig mat och andra förnödenheter till segelfartygen, samtidigt som Amazing Grace också tar passagerare på sin rutt.

Stilfullt fartyg när man tittar in i redarhytten, matsal och bibliotek. Mycket träinredningar.
En gång i månaden ser vi Amazing Grace på redden utanför Gustavia. Alla resenärer var mycket nöjda hittills på sin resa och gillade fartyget mycket bra. Än en gång fick vi sprida kunskap om vår underbara ö vid deras besök.

Ordf. Anders Gezelius överlämnar en gåva till Marius Stackelbourogh

Vid flygplatsen börjar vägkorsningen att ta form. Man har arbetat i omgångar sedan i början av november. Mycket sprängningsarbeten. Men nu är grovjobbet klart. Vägen skall ytbeläggas och till sommaren börjar etapp II, då gamla vägen grävs upp och alla ledningar, tele, el och VA läggs om.

Sist gör man sedan en rondell och återställer dessutom den gamla utfarten från Gustavia som rasade vid orkanen Lenny 1999. Så till nästa års säsong är allt färdigt. Totalt kommer projektet att kosta ca 1 miljon Euro.

I veckan har man offentliggjort det stora arbete som både franska och svenska experter tittat på, nämligen tolkande av det traktat som undertecknades när svenskarna lämnade tillbaks St Barth till Frankrike år 1878.

Och det är närmast den Freeport och skattefrihet som man kom överens om som man hävdar att fortfarande skall gälla. Franska myndigheter har helt nonchalerat detta och menar att det inte gäller. Det är för gammalt.

Nu har ett antal personer genom Svensk/St Barth föreningen L´ASBAS, jobbat hårt med detta senaste åren. Experterna har kommit fram till att traktatet är giltigt och måste följas.

Den 2 mars är det en offentlig presentation av resultatet dit allmänheten är inbjuden här på St Barth. Experterna (3 svenskar från Lund och 3 fransmän från Paris) kommer då också att närvara. Samtidigt har man den 20 februari publicerat och uppmanat, genom 2 helsidesannonser i den franska tidningen Le Monde, presidenten att respektera de internationella rättigheterna som detta handlar om.

Men det ser mycket bra ut för att traktatet skall vara gällande enligt experterna. Nu skall man bara se till att politikerna också tar sitt ansvar. Denis Dufau, ordföranden i L´ASBAS och Jean Marc Greaux är de som skrivit under uppmaningen och dessutom drivit frågan från L´ASBAS sida.

En byggnad i sten och trä. Arkitekt Marc Dumanoir från Paris förklarar;
”Jag har försökt bevara känslan av St Barth”. Det är därför jag har använt sten och hänvisar till vissa svenska hus som finns i Gustavia och trä som många små hus är byggda av på landsbygden.

Fasaden är i trä och mycket färggrann. I arbetsrummen, som är 23 till antalet är golvbeläggningen av sten och mycket klassisk. Ute i trädgårdsrabatterna finns blå och gula blommor planterade i fyrkanter. ”Detta är för att symbolisera färgerna i den svenska flaggan men också solen och havet.
Väggarna i huset är dekorerade med konstverk som lokala konstnärer gjort. Ytterligare finns i byggnaden en pampig entréhall med reception och med en stor palm i mitten. En trappa leder upp till övervåningen. Där finner man honörssalen för vigselakter och ceremonier och på andra sidan finner man salen där fullmäktige skall sammanträda i framtiden. I fullmäktigesalen finner man bl a den svenska flaggan bredvid den franska, proklamationen om överlämnandet m m.

På båda våningsplanen har man låtit hantverkarna fritt bestämma design av all träarbetena. Följ med i nedanstående bildkavalkad.

Oppositionsledaren Hervé Alix avsäger sig uppdraget att sitta med i fullmäktige där hans parti fick tre platser. Vid valet i fjol mars -01 fick Hervé Alix parti ca 25% av rösterna vilket kan anses vara stort, då det tidigare år egentligen inte funnits någon opposition.

Hans svar på frågan varför han avsäger sig sitt uppdrag i fullmäktige är att det tar för mycket tid och att det krockar med politik och företagande. Hervé jobbar redan 60-70 timmar i veckan och är chef till öns största byggbolag med 56 anställda (St Barths Skanska!) Han kommer fortfarande att delta i debatten men som ersättare hoppar partiets 6:e man på listan in, Maxime Desouche. Bl a ordförande i öns flygklubb och jobbar med villauthyrning.

Idag var det invigning av Hotel de Ville.. Nästan exakt 2 år tog det att färdigställa det nya kommunhuset på St Barthelemy. Här kommer en kort rapport om dagens händelser. Nästa vecka blir det mer.

Flaggorna vajade för vinden. Den franska, St Barthélemy, EU-flaggan och den svenska. Det kändes att kommunen hade haft gott om tid att förbereda denna invigning. Det var ingen stress eller byggnadsställningar som revs i sista minuten. Byggnaden har stått klar sedan i oktober, men man har inte haft någon inredning förrän nu till julen. Därmed är också en gammal epok slut; nämligen det gamla Mairie, eller gamla guvernörshuset som byggdes under den svenska perioden.

Nåväl, Borgmästaren Bruno Magras tog till orda och pratade om bygget, och framtiden flankerad av andra borgmästare från Guadeloupe och St Martin, samt Sous-Prefecten. Banden klipptes under jubelrop av borgmästaren och sous-prefecten klippte sönder bandet ännu mer i små bitar och delade ut till publiken. Ca 250 St Barth-bor hade samlats för att åse denna invigning.

Därefter bjöd borgmästaren in alla att närvara vid de fortsatta ceremonierna i stora fullmäktigesalen, som var mycket fin.

Den var väl ca 200 m2 stor med utsikt åt hamnen. De inbjudna gästerna, herrar borgmästare och sous-prefecten tog till orda och lyckönskade kommunen och innevånarna till denna nya byggnad. Samtidigt passade man på från myndighetshåll, att offentligt och juridiskt överlämna hamnen och flygplatsen, i form av drift och administration, vilket kunde göras genom den Loi Orientation som stiftades i slutet av 2000, som tillåter mer delegerad drift av olika avdelningar inom olika franska departement.

Två nya hedersmedborgare ”dubbades” också. Dessa var Alexander Magras (83 år, alltid lika på alerten), borgmästare under 1947-1962 och Daniel Blanchard, borgmästare från 1983 till 1995. Daniel B, uppmanade i sitt tacktal att försvara kulturen på andra sidan oceanen och fortsätta på den ”föreslagna vägen och att man gör det för all framtid framöver”. Sedan St Barths kommun bildades 1878 har 16 st borgmästare tjänstgjort, varav 5 st fortfarande är livet. Under invigningsceremonin av nya Hotel de Ville passade man på att hedra dessa två gamla borgmästare genom att utmärka dem till hedersmedborgare.

Till sist fick vi ordet, dvs Denis Dufau, ordförande i L´ASBAS och undertecknad Hans Gerremo, representant för Sv St Barthélemysällkapet, att träda fram till podiet där alla potentater och fullmäktige var församlade samt en publik på ca 200 personer, överlämnades gåvan, Per Tingbrand´s fantastiska bok, ”Who Was Who” under den svenska perioden på St Barthélemy, som nu översatts på engelska. Det första exemplaret fick kommunen som invigningspresent. Boken kunde inte fått en bättre marknadsföring än inför denna stora och ”tunga” församling. Boken mottogs under rungande applåder från samtliga.

Inom kort kommer fler bilder angående invigningen samt också en bild vid överlämnandet av boken.

Vad skall man använda gamla guvernörshuset, nuvarande Borgmästeriet, till?

Den frågan har många ställt sig. Bland annat kommunen på St Barth. Genom Yves Greaux, vice borgmästare och ansvarig för bl a kulturella frågor i kommunen, har man bland annat frågat St Barthsällskapet vad man har för idéer om framtiden med detta hus. Jenny Berghede, arkitektstuderade, (medlem i St Barthsällskapet sedan 3 år), som har varit på ön och praktiserat för två år sedan, har intresserat sig för huset och beslöt sig för att göra ett examensarbete på detta. Jag hade tillfälle att träffa henne när hon var här i en månad för att samla ihop material, idéer och prata med kommun och folk på ön.

Varför intresserade du dig just för St Barth och detta hus?

– År 1994 fick jag möjligheten att deltaga i en segling över Atlanten till Västindien. Drog iväg från Långedrag i Göteborg med en Benneteau 500, Oceanis. Väl framme i Västindien luffade jag och min kompis hela vägen från Grenada till St Martin och fastnade för St Barth när vi passerade här, berättar Jenny. Att det stod ”Välkommen” i hamnen i Gustavia när man anlände var ”Häftigt”, säger Jenny på sin typiska Göteborgsdialekt. Det var det första intrycket att hon verkligen kände sig välkommen, som har satt sina spår i hennes fortsatta intresse för ön. När hon väl kom hem till Sverige började hon studera på Chalmers arkitektutbildning som tar 4,5 år plus det praktiska arbetet som beräknas ta 0,5 år.

1999 skulle hon göra sin praktikperiod och valde då att åka till St Barth. Fick ett stipendium från Leonardo da Vinci fonden, ”Woman in technology”. Var här i 3,5 månader och praktiserade hos en av öns byggnadsingenjörer, Philippe Lasagne. Där fick hon mer inblick i öns arkitektur och kulturella historia och fick ett speciellt öga till de gamla svenska byggnaderna som finns här. Under tiden fick hon också bra kontakt med kommunen och gjorde ett antal jobb genom byggnadsingenjörsfirman åt dem.

Hennes uppdrag eller examensarbete går ut på att;

”Hur utnyttja byggnaden i restaurerat skick, hur den skall restaureras, inklusive trädgården och att använda den till ett kulturellt center med svenska förtecken”.

Målsättningen är att skapa en flexibel ”mötes-oas”, där man kan träffas av olika anledningar. Det finns ju faktiskt en historia om huset och lokaler som inte hotellen kan erbjuda.

Renovering påbörjas hösten 2002?

I slutet av april 2002 skall Jenny lämna in sitt examensarbete och få det godkänt av en jury på Chalmers. Och när hon fått detta är det meningen att hon skall resa ner i maj till St Barth för att presentera förslaget. På min fråga om när hon tror att kommunen skall börja renovera detta kulturminnesmärkta hus, tror hon att detta kommer att ske med en början av hösten 2002. Man kommer att avsätta pengar i kommunens budget för nästa verksamhetsår för detta. Därefter, när detta är klart, tror hon att det bästa är att en organisation på ön, typ L´ASBAS eller en stiftelse sköter driften, med stöd från kommunen.
Sägas bör att byggnaden är från 1850-talet och just nu i skriande behov av upprustning. I kommande vecka utrymmer man lokalerna för nya på andra sidan hamnen, vilket betyder att man skulle kunna starta renoveringen, det mest akuta åtgärderna, inpå nyåret 2002.

Jenny är 26 år och sambo med Johan sedan 7 år. Båda gillar Västindien starkt. Hennes dröm är att efter utbildningen, kanske komma hit ner och jobba några år på St Barth på egen hand inom arkitektområdet. När man har fått så många fina vänner här nere är det svårt att inte bege sig hit igen, menar hon. Rådet hon fått av sina lärare på Chalmers är att hon så mycket som möjligt skall försöka komma ut och resa, för att se andra delar av världen och se hur olika arkitekturstilar kan stimulera ens fortsatta intresse och utveckling inom yrket. Jenny har inte tänkt sig att specialinrikta sig på någonting, utan avser att jobba ganska ”brett”.

Vad är bäst med St Barth?

Ett ”hopkok” av olika kulturer som bor här. Klimatet. Träffat människor som är intressanta och som påverkar mitt liv.

Vad är sämst med St Barth?

Det är så litet. Folk tittar snett på varandra, som i en liten småstad, vilket är en begränsning i längden. Och nackdelen att det är lite egoistiskt tänkande på ön. Men det är ett samhälle som man väljer att leva som man vill.

Lycka till! Vi följer examensarbetet med spänning.

– ”Hallå där, har ni inte kommit lite fel? Det här är St Barthélemy i Västindien och inte Sidney”?

Båten vid kaj i Gustavia samt delar av besättningen, Linus Netshagen, Andreas Andersén och Kristoffer Weiner

Nästan samtidigt som Volvo Ocean Race båtarna började komma i mål i Sidney häromdagen, anlände en annan V.O. 60 båt till St Barthélemy. Det visade sig att det var systerbåten och träningsbåten i team Assa Abloy, som deltar med en båt i Volvo Ocean Race.

In i hamnen gled de i onsdags den 4 december. Då kom man direkt från Las Palmas på Kanarieöarna. Jag fick en pratstund med några av grabbarna i besättningen och så här berättade de;

”- Det här är den sponsorbåt som Assa Abloy seglar runt med till de olika hamnar där måletapperna sker i Volvo Ocean Race”. Man är på väg till Miami och kommer att lägga båten där under halva december och hela januari, för att vara med att ta emot tävlingsbåtarna som räknas komma till Fort Lauderdale i mitten av februari.

Högsta uppmätta fart; 33,8 knop

Vi startade i Sverige den 15 september och seglade ner i Europa, till starten i Southampton, vidare till Rotterdam för sponsorseglingar och till La Rochelle i Frankrike. Från La Rochelle seglade vi den 15 november, kl 04.00 på morgonen, kallt och is på däcket och satte kurs direkt mot Kanarieöarna. Friska nordliga vindar gjorde att vi snabbt kom fram. Biscayabukten tog man i ett ”nafs”. Efter 4,5 dygn seglade vi in i Las Palmas. En sträcka på ca 1400 nm. Det blåste tidvis upp mot 20 m/sek och vi uppmätte en högsta hastighet på båten vid ett tillfälle på 33,8 knop. 400 nm på 24 timmar hade vi under vårt bästa dygn. Då gick det undan.

Över Atlanten på 11 dygn

Efter stopp i 2-3 dagar i Las Palmas bar det av den 24 november mot Västindien och St Barthélemy direkt. Man gick ner mot Kap Verde öarna för att fånga upp vindar och strömmar. Man var ända nere vid latitud 14.5 grad Nord. Överfarten av Atlanten gick på ca 11 dygn. En distans på ca 2.800 nm och räknade ut att man höll en snitthastighet på ca 11,5 knop. Vädret över var bra. Inga missöden inträffade förutom att en spinnacker gick sönder. Förresten så gick man med spinnacker hela tiden ända fram till St Barth. Då har man en segelyta på ca 500 m2. Såg delfiner, haj och flygfisk. Faktiskt också en kattuggla ca 150 nm från närmsta kust!

Flygfiskstimmen var nog värst. Linus berättar att när han stod vid rodret på natten, kom plötsligt ett stim flygfiskar hoppandes rakt över och i båten. Han fick dom i ansiktet och på händerna och överallt. Storleken är ett par decimeter.

Båten är en V.O.60. Byggd för ett halvår sedan och är alltså systerbåt till den som just nu är med i Volvo Ocean Race. Denna båt byggdes först och kallas då för ”Ettan”. Vikt ca 13,5 ton och ca 65% av vikten ligger i köl och fena, vilka väger 6,5 resp 1,0 ton.
”Tvåan” är 50 kg lättare, berättar killarna. Segelyta är ca 500 m2 och längden är 60 feet. I tävlingsbåten är man 12 man i besättningen här är man bara 8 st.

Miami nästa!

Efter 3 dygns stopp här på St Barthélemy, seglar man vidare i morgon, fredag den 7 december, direkt till Miami. Dit skall det ta max 4 dygn och det är ca 1000 nm. Bäst seglar båten på halvvind säger grabbarna och det är nog också den vind som de får hela vägen upp till Miami.När målgångsetappen i Fort Lauderdale, Miami är avklarad i mitten av februari 2002, följer man med den stora tävlingen till Baltimore, La Rochelle, Göteborg och sedan i mål i Kiel. Målgång räknar man med i början av juni år 2002.

Besättning från olika nationer.

Besättningen består av 8 grabbar. 4 av dem har seglat över Atlanten förut. Hälften skall vara med och segla i vår och hälften går av efter denna resa.När man gör sponsorseglingar är man bara 4 personer och det räcker. Med nu på resan är Anders Carlberg, 31, skipper, Andreas Andersén, 28, andreskeppare, Linus Netshagen, 26, segelmakare, Kristoffer Weiner, 30, fördäcksman, samt Jonas Länje, 31, crew-member, samt tre utländska grabbar också crew-members, Josh Alexander och Matt Steel båda från Nya Zeeland och Johann Knigge, 21 från Tyskland.

Återvänder gärna till St Barthélemy

”- St Barthélemy är toppen tycker man. Härliga badstränder och god mat. En fin ö. Hit kommer man gärna tillbaka” . Linus och Kristoffer trodde också att dom fått hallusinationer när dom kom till St Barth. De berättar att när man höll på att göra båten ren vid vattenlinjen samma dag som de kom, stod det 25 vackra flickor på kajen. Dom trodde att dom drömde, men det var sant. Det var nämligen miss Karibien flickorna som var på turné, och nu hade turen kommit till St Barth och där stod dom framför en fotograf och for sedan vidare till nästa ö. Vilket mottagande.

Läs nedan den rapport som Gunilla Lillieroth har givit oss för att delge de planer som är på gång.

Idén till trädgården fick jag när jag läste om Bagge af Söderby, som var guvenör 1790-95, men blev kvar på ön till sin död 1828. Han hade sin egendom som hette Bellevue i Colombier (Tingbrands förslag till namn på trädgården). Han är omnämnd i både Carlanders bok och Euphrsens om St Barth som följer;

A garden was laid out by Herr Capitain Bagge (han var ännu ej guvenör) on a hillside between the Citadel and the town; in this he planted various European vegetables but the first trials were less rewarding; they did not grow so it became profitable. He also planted Hura Crepitans and Jatropa gossypifolia among several plants that had not previosly grown in the country.

Som ni förstår är platsen vi har att tillgå, samma plats där Bagge hade sin trädgård. Märkligt. Detta visste vi inte förra året, utan Per Tingbrand hittade detta i år.
Vi som är med från svensk sida är förutom mig själv, även Dan Brändström och Roger Lundin från Riksmuseet. Från St Barth är det Yves Greaux, Michael Magras, Jean Magras förstås, Lucien Finaud, Michael Conroy, Henry Freyss och Marius samt en lång rad som var med på symposiet och som värnar om öns framtid.

Vi har bestämt att börja med en inventering av växter på kullen samt bestämma vilka som ska vara kvar. Det gör professorn från Guadeloupe Alain B. som var med på symposiet.

Vi kommer att ha ett utbyte av växter med de andra botaniska trädgårdarna i Karibien.

Det kommer att bli torresistenta växter, gamla kultur och medicinalväxter, växter från St Barth, kaktusar, agave, suckulenter men även en showgarden som får bevattnas. Det skall även bli en refugie för utrotningshotade växter från andra håll i Karibien, dvs främst torresistenta.

Betr det ekonomiska, kommer vi att ansöka om pengar från EU.

I anslutning till den botaniska trädgården kommer det att bli en butik samt ett café-restaurang.  Den meteorologiska stationen skall utrustas med ett ”showroom” och Fort Gustav skall renoveras.

Den finlandssvenske författaren K-G Olins S:t Barthélemy-bok ”Våra första Västindienfarare” har utkommit i en ny upplaga.

Boken berättar i huvudsak om de finländska inslaget S:t Barthélemy under den svenska epoken. ”Våra första Västindienfarare” utkom första gången 1990 med hjälp av ett kvalitetsstöd, och den har nu en längre tid varit slutsåld. Boken kan nu utkomma genom att bokklubben Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek distribuerar en del av upplagan i Sverige. Bokklubben har tidigare tagit upp två av Olins andra böcker. Boken fick ampla lovord i den finlandssvenska pressen. I en recension i Svenska Dagbladet kallade professor Alf Åberg boken ”en kunnig och levande skildring”. Bibliotekstjänsts recensent Lennart Behrendtz klassade boken som ”lättläst och välskriven med sitt myckna anekdotiska material”. K-G Olin, som är bosatt i Jakobstad i Österbotten, är heltidsförfattare och förläggare av sina egna böcker. Produktionen har hittills bestått av tio populärhistoriska verk. För närvarande är han sysselsatt med att skriva om finländska emigrantöden i Kalifornien. Boken kan beställas via bokhandel.