Den 25 april 2026 somnade Maj Dufau in på S.t Barth med sonen Nils vid sin sida efter flera års kamp mot cancer: Maj hade precis fyllt 85 år och var under många år sekreterare i den svenska vänföreningen på ön, l´ASBAS. Nedan följer valda delar av det minnestal Nils höll i samband med begravningen i den Anglikanska kyrkan 30 april.
Kära vänner, tack.
Tack för att ni kom och hyllade min mamma Maj Dufau, det berör mig mycket. Hon gick bort i mina armar lördagen den 25 april klockan 22:00. Hon hade precis fyllt 85 år.
Den omätbara smärtan som jag känner just nu är svår att beskriva… Så snälla förlåt mig om följande ord ibland bärs bort av känslor.
Att förlora sin sista förälder, som du älskar djupt, är ett test på extrem smärta. I sådana stunder börjar man oundvikligen tänka på själva känslan av existens. Vad är egentligen meningen med livet? En sak är säker, jag mäter mer nu hur värdefullt och sällsynt livet är, och hur viktigt det är att respektera och vårda det med varje fiber i ditt väsen.
Det är i förlusten av en närstående, trots tröst och vänlighet från släkt och vänner, som vi brutalt inser att livet är både underbart men också hänsynslöst. Varje vacker berättelse, oavsett hur lycklig den är, har en början och ett slut. Det här är till synes ordningen på saker och ting.
Man kan dock hoppas att det finns en annan form av existens, en kontinuitet bortom det så kallade ”slutet”, med fler kapitel som ska skrivas och fler erfarenheter som ska levas. Ett tröstande perspektiv, för allt är trots allt möjligt…
Eftersom min far hade det på sitt eget sätt, har min mor gett mig det viktigaste för att hjälpa mig i detta liv. Hon lärde mig att läsa och skriva, som en del av en ”hemundervisning” – till en början ombord på familjens segelbåt. Efter att ha korsat Atlanten seglade vi från ö till ö för att upptäcka den antilleanska övärlden, där St. Barthélemy blev slutpunkten på vår resa 1978.
Min mamma, född på Södermalm i Stockholm älskade Saint-Barthélemy passionerat. Sedan 1978 har hon aldrig lämnat ön, inte ens för ett ögonblick. Hon kände sig hemma, i harmoni – i sin ”lilla fredens Haven” som hon ofta sa.
Hon har varit sekreterare i i mer än två decennier vänföreningen ASBAS., rekryterad av bortgångne Charles Magras – föreningens grundare.
Under sina sista dagar, inlagd hemma, hade min mor blivit väldigt försvagad av sin cancer. Jag skulle mata henne med halm, sen till slut med bara en sked vatten.. hon förlorade styrkan att uttrycka sig. Det kändes som att hon kämpade med att berätta några småsaker, men hennes svårhörda ord hade blivit obegripliga – ibland var det bara ett andetag… Så gissade jag, och hon nickade på huvudet med ett märkbart litet leende av uppskattning – när jag fick rätt…
Ett djupt mänskligt ögonblick mellan en mor och hennes son. Det är i dessa sista stunder som vi inser, mer än någonsin, hur mycket vi älskar vår mor, och hur heligt livet är.
Jag kommer alltid att minnas hennes självförtroende, hennes naturliga vänlighet, hennes hängivenhet till alla utmaningar och hennes enkelhet…
Min tacksamhet mot henne är oändlig. Hon kommer för alltid att vara etsad i mitt sinne, tillsammans med min far Denis, för resten av min tid på denna jord. Jag hade tur som hade sådana föräldrar.
Så kan jag säga – Vilken underbar värld ”What a Wonderful World” som min kära Patou kommer sjunga för oss om en stund.
Nils Dufau
